Efter frukosten behöver disken tas om hand. Vi har ofta den arbetsfördelningen, att Jennie fixar maten, så diskar jag efteråt. Med inspiration av min äldsta dotter Indra, som är en van seglare, har jag lärt mig värdet av att ha flera byttor med mig, bland annat just för disken.
Varmvatten till disken fixar vi med gasolköket. Ibland, när vi är nära en sjö eller hav, så diskar jag gärna där – men här är det rätt bökigt att ta sig ner till stranden och diska, så jag gör som jag brukar, och kör med vatten ur våra dunkar. Jag inser nu också att det nog var dags för länge, länge sedan att göra rent gasolköket. Det är lite krångligt bara, eftersom jag måste koppla loss Primusköket från gasslangen. Nå, det får bli så snart jag har möjlighet.
Vi tar en promenad på klipporna i omgivningen, för att se oss om, och även utforska eventuella alternativa badplatser.
Vi hittade en populär badplats, men problemet med populära badplatser är ju att man som regel måste ha badkläder på sig, samt att man inte få vara helt i fred. Så vi kom fram till att vår badplats igår är den optimala idag också.
Efter vår lilla promenad landar vi alltså återigen bland de stora stenarna i den lilla klyftan, dit vi återigen klättrar ner med viss möda.
Men när vi väl är nere är allt frid och fröjd. Sol, bad och vila. Precis vad vi behöver.
OBS! Klicka på de små bilderna för större versioner!
Så sant som det är sagt. En mycket passande etikett på vattenflaskan, helt klart.
Vi gör en utflykt för att proviantera, samt för att beställa bord på en närliggande krog. I matbutiken hittade jag fler emballage med synnerligen passande etiketter (och till synes mumsigt innehåll).
Vi besökte också en kyrkogård där vi trodde att en vän är begravd. Vi var i alla fall på hans begravning i kapellet där för tio år sedan. Men vi hittade inte graven, så han kanske ligger någon annanstans. Eller så hittade vi den bara inte. Det var i alla fall en väldigt fin plats att besöka.
En surrealistisk detalj är att det finns en kanal alldeles intill, som faktiskt kan vara svår att se, på grund av högt växande vass, och då kan det bli rätt överraskande när en större båt plötsligt kommer ångande genom landskapet.
På kvällen besöker vi den lokala krogen Bistro Björkvik. Mysig lokal, fantastiskt läge, bra på många sätt. Men tyvärr – väldigt dyrt, och dålig mat. Jag fick den dyraste och sämsta fish’n’chips jag någonsin ätit, och Jennie åt någon skaldjursgryta som var tunn och tråkig. Räkorna var sega, torsken var torr och överkokt, såsen smakade ingenting. Det enda som var rejält tilltaget var notan. Vi kan alltså INTE rekommendera Bistro Björkvik. Men sällskapet kompenserade förvisso till viss del. Jennie och jag har alltid trevligt ihop.
Jennie konstaterade dock att hon var sur och irriterad ganska länge efteråt, och kanske framför allt för att hon inte tydligt och klart talade om för restaurangpersonalen hur dålig maten faktiskt var. När jag av en servitris fick den sedvanliga frågan ”smakar det bra?” svarade jag halvdiplomatiskt att ”den var O.K.”, vilket vilken kompetent person som helst skulle ha förstått att det inte var en positiv respons – men hon skyndade bara vidare. Man ska säga vad man tycker, och vara tydlig med sina gränser. Det är läxan vi tar med oss från den upplevelsen.
Väl tillbaka på parkeringen ställde vi oss bredvid några andra husbilar. En av husbilarna var i själva verket en vanlig personbil, fast med utfällbart tält på taket. Smart och kreativ lösning. Såg ganska rymligt ut också.
Vi träffade också Boel på samma parkering, en väldigt trevlig kvinna i en egen husbil, som hon delade med sin boxer Preben. Hon har liksom vi ett Instagramkonto för sitt husbilsliv, som heter vandor_preben_och_jag. Blixten kom med på bild i ett av hennes inlägg.
Så här summerade jag vår lilla tripp på en karta från Google Maps. Jag vill alltså återigen inskärpa att det faktum att Bistro Björkvik är markerad på kartan, är INTE en rekommendation. Allt annat är dock det.
Blixten 