Städning och leverans

Tidigare under sommaren fick jag kontakt med ett tyskt TV-bolag som spelar in en mycket populär tysk TV-serie i Sverige – Inga Lindström – eftersom den utspelar sig i en idyllisk version av Sverige, och i ett avsnitt som skall visas under våren 2023 figurerar ett par som spelar far och dotter, och bor i en gammal husbuss. Genom en kontakt som jag träffat någon kväll vid Årstaviken fick de kännedom om min buss, och ville hyra den. Bra betalt skulle jag få också. Och nu när Perre och Vincent har fixat tändsystemet och bakaxeln – och lite annat – så vågar jag hyra ut bussen. Men då måste jag förstås städa ur den, och ta bort väldigt mycket personligt. Sen får scenografer och rekvisitörer göra sitt jobb.

Tomma hyllor, skåp och borttagna tyger och kuddar. Allt löst packas ner och bärs hem, eller stuvas under bänkarna bak.

Även köksdelen blev rensad från kryddor, husgeråd, verktyg och andra personliga ting.

Nu är Blixten färdig för leverans! Städat och propert. Bädda och sånt får som sagt filmbolaget göra med egna grejer.

Och så kom två tyskar på besök från TV-bolaget för att hämta bussen inför filminspelningen, som sannolikt kommer att spelas in i Nyköpingstrakten, någonstans där miljön är idylliskt svensk. Lite märkligt att se någon annan köra iväg med bussen, men samtidigt kul att den får vara med om lite nya äventyr, och kanske bli TV-kändis!

Lite mer reparationer…

Västberga Bil & Kaross ligger inte i Västberga, utan i Länna. Verkstaden har förstås legat i Västberga en gång i tiden, men varför byta namn på något inarbetat? Hur som helst drivs denna firma av Perre och Vincent, far och son, och så fick jag tipset av en bekant att de var väldigt duktiga mekaniker, även på riktigt gamla bilar. Jag har redan fått bekräftelse på det, eftersom de har lagat grejer på bussen tidigare i sommar, så när jag fick problem med dörrlåset tänkte jag att det kan nog herrarna i Länna fixa. Mycket riktigt – låset blev lagat. Jag ska ju dessutom alldeles snart hyra ut bussen till ett tyskt TV-bolag, så då måste dörrarna funka. Med andra ord – dessa herrar kan man lita på. De vet vad de sysslar med.

Herrarna i verkstaden är stora entusiaster, och här och där hittar man riktigt intressanta fordon, som denna gamla Harley Davidson, fast med modernare EVO-motor. Jag påpekade för Perre att jag inte vet så mycket om motorcyklar, men det ville han inte hålla med om. Han tyckte att det var gott nog att jag kunde se just det, att det var en gammal HD med nyare motor. I en annan del av verkstaden kan man se en gammal Cadillac Brougham från 1958 under renovering, en ytterst unik bil som verkligen förtjänar att återbördas till sin fornstora glans.

Nya framlyktor

Det finns alltid något som behöver fixas på en så här gammal bil (54 år i år), och nu var det knas med framlyktorna. Efter en del letande hittade jag korrekta glödlampor till bussen, och bytte båda två. Jag hade lite trassel när jag åkte till Ängsbacka, eftersom halvljuset slutade funka på båda sidorna, vilket innebar att när jag körde nattetid var jag tvungen att ha helljuset på hela tiden, och det irriterade naturligtvis mötande trafik. Därför stannade jag i Arboga, sov i bussen och åkte vidare sista biten dagen efter. Hemresan behövde jag planera så att jag kunde åka på dagtid. Men nu blev alltså det äntligen fixat. Varde ljus! (och det vart ljus)

En annan gul buss

Hemkommen från bilträffen såg jag en väldigt fin gul husbuss på Lagavägen, i Bagis. Den innehades av Simon & Lara, ett schweiziskt par som gjorde en långresa genom Europa runt i den, och var här i Bagarmossen för att hälsa på vänner. Jag fick en trevlig pratstund med dem, och några bilder. Jag borde förstås ha tagit bilder av det vackra paret också, men nu blev det inte så.

Självklart har det trevliga paret med den gula husbussen en Instagramsida med fokus på sitt resande, med och utan buss. Fina bilder!

Måndagsträff igen…

Tillbaka till uppställningsplatsen för Årstavikens Segelsällskap, och Automobilhistoriska Klubbens måndagsträffar. Denna gång har jag både Disa och hennes kompis Cornelia med mig i bussen. Många roliga bilar som vanligt, och självklart mjukglass och nötter.

OBS! Klicka på bilderna för större versioner!

Utrymmet för entusiastbilar har dock tyvärr minskat för varje år. Mest minskade det när någon skrev i en lokal Södermalmstidning för några få år sedan att man kunde parkera där på sommarhalvåret, vilket ledde till att det blev många fler som valde att parkera där (med vanliga svennebilar – hu!), och nu har man även byggt upp en tillfällig krog/servering med containers, som förstås tar ännu mer plats av grusplanen. Vi får se om AHK väljer att byta plats i framtiden.

Sexsibilityfestivalen på Ängsbacka

Så var det återigen dags för Sexsibilityfestivalen, för 13:e gången. Det hade varit den 14:e gången i obruten följd, om inte festivalen blivit inställd förra året, eftersom det blev ett Covidutbrott under Tantrafestivalen, alldeles innan Sexsibility. Men i år är festivalen igång igen, och jag är med och håller workshops, som alltid.

Som vanligt bor jag i bussen under festivalen, vilket är väldigt skönt. Närhelst jag behöver lite privatliv kan jag alltid krypa in i min koja. Läsa en bok, skriva, titta på en film. Kort sagt, inte bli störd. Och om jag inte gillar kursgårdens frukost, eller vill ha en cappuccino fast caféet är stängt, så kan jag ordna det själv. Just frukost vill jag gärna ha på mitt eget sätt. Det är frihet på hjul.

Ett annat rum som har blivit lite av en frihetsplats är ”rökrutan”, The Smoke Temple. Nuförtiden har det snarast blivit en smula rebelliskt att röka, så på så sätt har rökrummet blivit ett frihetstempel, vilket avspeglar sig i stämningen där. Ett väldigt trevligt ställe att umgås, oavsett om man röker eller ej. Dessutom stod min buss bara 10-15 meter ifrån The Smoke Temple. Väldigt nära och lättillgängligt, med andra ord.

Jag var förstås inte ensam om att bo i en hippiebuss under festivalen. Det stod många husbilar på ängen bredvid kursgården. Coolast var denna VW-buss.

Jag höll en kroppsmålningsworkshop ute på gräsmattan framför bastun, och passade då på att bemåla min fina kompis Robyn. Jag skulle egentligen bara (som vanligt) demonstrera hur man gör, och måla lite grann, men så blev det att jag fortsatte att måla på Robyn. När vi var klara smet vi undan och gömde oss lite för att ta några bilder (strikt fotoförbud på festivalområdet!).

Robyn och hennes syster har varit med som volontärer på Ängsbacka flera somrar, och vi har lärt känna varandra genom åren. Ibland jobbar hon i caféet på Ängsbacka, och som tack för kroppsmålningsworkshopen bjöd hon mig på en hel bricka med söta bakverk. Inte dumt alls. Jag orkade självklart inte äta alltihop på en gång, men sparade några kakor i kylen i bussen.

Jag hade förstås velat kunna ta många fler bilder, men fotoreglerna är väldigt strikta på Sexsibility, så det blir som regel väldigt tunt med bilder. Tråkigt nog, eftersom det ständigt dyker upp fantastiska fototillfällen. Men så är det när man behöver ta hänsyn till människors frihet, integritet och privatliv i känsliga situationer, och det vill jag självklart respektera, hur frustrerande det än må vara emellanåt. Dock dök det spontant upp ett fotouppdrag som var väldigt kul.

Frida hade stämt träff med en fotograf i fototältet (ett av de få ställen där fotografering var tillåten), och var redo för en session. Men fotografen kom inte, så Frida satt och väntade. Av någon outgrundlig slump gick jag till fototältet i just detta ögonblick, bara för att ta en titt på tältet, och så kom vi i samspråk. När jag förstod situationen erbjöd jag att jag kunde fotografera henne istället, och visade bilder från mina egna gallerier på Cirkus Eros, på mobilen. Det ena ledde till det andra, och så gjorde vi en fotosession, både i tältet och i skogen. Många fina bilder blev det.

En av alla härliga människor jag mötte på festivalen var Amanda, en kreativ tornado, som drog ihop en fantastisk festceremoni en kväll, och mycket annat kul. Som regel brukar jag göra inlägg dag för dag, men det blev så få bilder, så jag lägger ihop mitt lilla urval i ett enda inlägg istället.

På vägen hem hände återigen det där att någon jag känner tar en bild av bussen, och skickar bilden till mig. En god vän, Jan Dahlqvist, som dessutom är professionell fotograf, tog en snapshot när han körde om, på väg hem till Stockholm. Kul.

Med mig på resan hem hade jag underbara Macuxiva, en DJ och festfixare från Brasilien, som dock bor i Sverige – helt nära Skärmarbrink, så jag kunde släppa av honom vid hans bostad innan jag åkte vidare den sista lilla biten hem.

Ballonger!

När jag åkte hem från Pride Park fick jag med mig en rejäl skrälldus med ballonger. Jag tänkte att det skulle vara kul för Disa, så jag fyllde bakdelen i bussen med ballongerna, och åkte hem. Dagen efter gick vi ner till bussen tillsammans för att hämta alla ballongerna, och mycket riktigt blev hon mycket glad över dem.

Stockholm Pride

I år var jag en av fem officiella fotografer på Stockholm Pride, och var väldigt aktiv på Pride House, i paraden, samt i Pride Park. Den mest produktiva dagen var på lördagen, då jag tog tusentals bilder – först på paraden, och sen konserter med ukrainska Kalush Orchestra samt Kool & the Gang.

Redan på förmiddagen parkerade jag bussen väldigt nära Pride Park (som låg i Östermalms IP), och tog fram min lilla röda cykel ur bussen för att sen hoja iväg till Norr Mälarstrand, där paraden började. Cykeln har varit ett fantastiskt arbetsredskap även tidigare festivaler, eftersom jag så lätt och effektivt kan ta mig runt överallt, fram och tillbaka i tåget. Likaså bussen, som alltid är min tillflyktsort, min koja, min loge, rekvisitaförråd och vilorum.

Blixten är ju inte diskret. Folk känner igen den, och det händer att jag ser andra fotografera den, eller att vänner skickar en bild. Bilden här ovan är just en sådan – en vän som kört förbi och snabbt tagit en bild, och sen skickat den till mig.

Jag visste inte vilka Kalush Orchestra var, utöver att de hade vunnit Schlagerfestivalen, ett event som jag inte har följt alls de senaste 20 åren. Men så hörde jag dem spela, och blev alldeles tagen. Deras kombination av techno, hiphop, folkmusik och shamanska tongångar var helt hypnotisk, och det blev många bilder. Som officiell fotograf hade jag dessutom tillträde till området direkt intill scenen, och kunde ostört fotografera på.

Sen fick vi alla en fantastisk överraskning, eftersom det gamla kultbandet Kool & the Gang också kom och spelade senare på kvällen. Otroligt cool, helt enkelt, inte minst med tanke på att jag själv sjungit deras låt Celebration med det soulband jag var med i för många år sedan. Det var ibland svårt att fokusera (pun intended) på att plåta – ibland måste jag bara dansa och sjunga med. Och jag var inte ensam om det. Andra fotografer, funktionärer och vakter sjöng och dansade de också.

Full laddning!

Jag måste nu göra en rejäl laddning av friluftsbatterierna, och det kommer att ta flera tinmar. Men eftersom jag själv inte har tillgång till elurtag där jag kan ställa bussen, så frågar jag en av mina gamla vänner – Jorma, som också har hus i Bagarmossen – om jag kan få snylta lite på hans el. Och det får jag. Jorma är en generös herre.

Och så fick den nyinköpta laddaren jobba ordentligt. I runt ett dygn stod bussen på Jormas garageinfart och laddade. Nästa problem att lösa är i vilken grad laddningen under körning faktiskt fungerar. Där kan det också behövas en del fix och pyssel.

Elektriska problem…

Jag har problem med laddningen av friluftsbatterierna i bodelen i bussen, och behöver fixa det på något sätt. Jag och Disa åker på lite utflykt för att shoppa saker till bussen, och så stannar vi till hos min vän Stefan på Södermalm, kopplar in ström och laddare, för att se om laddaren duger.

Min gamla bilbatteriladdare, som jag anar att jag har haft sedan 1990-talet, verkar inte funka så bra, så jag inser att jag nog behöver skaffa en ny.

Vid en Biltemabutik ser vi en gammal favorit – en väldigt fin Renault 4L. Som gammal R4-ägare (har haft fyra stycken) måste jag förstås föreviga fordonet. Disa tar också en bild med min mobil (en riktigt bra bild, dessutom!) av mig och Stefan framför den röda Laban. Texten på bakrutan blir en skojig kommentar till oss gubbar intill.